JAG ÖNSKAR ATT jag slapp nämna det, men känns inte den här torsdagen ganska meningslös? I mitt liv får den vara meningslös för dig kan den få vara något helt annat. Men just idag känns det verkligen som om världen utanför står helt stilla. Det snöar lite då och då. Folk sitter och fryser bakom ratten och blir irriterade på att snön lägger sig på marken och bildar större och större snödrivor. Folk går enbart ut om dom är tvungna. Jag gick en promenad förut och förvånades över hur tyst och stilla allt var trots att bilar passerade mig hela tiden. Jag mötte bara människor som var ute med sina hundar. Dom var alltså tvungna att gå ut. Tror ni inte denna meningslösa dag i februari är ett tecken på att vi alla längtar till våren? 

Även jag. 

IDAG FICK JAG frukost på sängen av min fina kille. Det har väl inte gått att undvika att det är alla hjärtans-dag idag. Jag ser väl egentligen inte denna dag som en överdrivet speciell dag. Inte heller tycker jag att man ska undvika den eller tycka att den är överskattad.  För om ni inte har någon som ger er frukost på sängen, kan ni kanske ge någon i er familj frukost på sängen istället? Alternativt skicka ett fint sms till er bästa vän? Jag har alltid tyckt om den här dagen. Dagen då man skickade hjärtogram till sina vänner i lågstadiet, ritade hjärt-teckningar, klippte ut hjärtan och skrev "Du är världens bästa pappa/mamma" på, öppnade paket som bestod av hjärt-gosedjur och åt gelehjärtan i mängder.  

Jag har haft en mycket bra dag idag. Det kanske låter klyschigt, men faktiskt den bättre på länge, då jag den senaste tiden bara känt för att ligga på min säng och bara vara för mig själv. Men idag kände jag glädjen i att vara två. Att alltid ha någon som ställer upp, att alltid ha någon som torkar dina tårar och att alltid ha någon som hjälper dig upp igen när du trillat för långt ner. Att se det fina i att alltid ha någon att dela allt med, vare sig det handlar om minnen eller en helt vanlig pizza. 

Ikväll ska vi äta Moules Marinés och dricka champagne. Vi firar väl helt enkelt oss två ikväll. Klyschigt, men sant. Men det jag vill få fram är att vi kunde firat oss två vilken annan dag som helst egentligen. Och det är just det som jag tycker är viktigt att komma ihåg.  

Ta hand om er nu.  

KOM PÅ MIG själv med att jag inte alls köper lika mycket kläder som förut och om jag gör det är det oftast bara något litet plagg jag fyndat på rean. Antingen är det för att jag är för snål för att köpa kläder som jag ändå inte använder mer än högst två ggr innan jag tycker det är ett tråkigt plagg eller så beror det på att jag helt enkelt inte hinner åka och shoppa i bättre städer. När jag väl är i Lkpg alternativt Stockholm blir det ofta att jag shoppar mycket och mer eller mindre tar igen en hel månads shopping-uppehåll. Men något som har slagit mig på senaste tiden är dessutom hur jag hellre unnar mig en lunch ute istället för ett nytt plagg. Visst att ett nytt plagg ger dig den där sköna känslan i kroppen, den där känslan som alla tjejer (och killar) säkert känt någon gång. Brukar kalla den för "känslan när du stillat din shopping-abstinens". Den är magisk. Men på senaste tiden har jag börjat uppskatta den där känslan man får när man precis ätit något fantastisk gott och känner att man kan betala hur mycket som helst för det. Låt oss kalla den "känslan när du är proppmätt och känner att det verkligen var värt det".  

DOM SENASTE DAGARNA har jag gått och funderat på hur små saker i livet verkligen kan göra livet bättre. Jag är världsbäst på att säga "Jag får panik av att inte göra någonting nu. Ska vi göra något idag eller?" Jag vill hela tiden att saker och ting ska hända runt omkring mig. Går jag hemma en hel dag får jag en mindre panikkänsla i kroppen och vill typ ta mina joggingskor och gå ut och springa av mig all energi jag fått under dagen. Men tro mig att inte göra någonting på en hel dag kan också vara skönt när man har jobbat många dagar i streck och bara vill ta det lungt. Då uppskattar man att ligga i sängen alldeles för länge med en bra bok, men när man redan har gjort det en dag innan blir jag less på det. Ta bara exemplet när jag var arbetslös i tre veckor. Om det hade fortsatt hade jag mer eller mindre gått in i väggen för ingenting. Jag kunde liksom sitta och stirra in i väggen för att jag inte hade något att göra, samtidigt som jag kunde rensa vartenda skåp i köket, i mitt rum osv. 

MEN SYFTET MED det här inlägget var att få fram budskapet i  "Att uppskatta det lilla" och det jag menar med det är att en hel dag kan bli räddad bara av att jag dricker en dubbel espresso på ett fik ihop med Victor, lunchar ihop med en kompis, får en fin komplimang eller skrattar lite extra på jobbet. Förstår ni vad jag menar? Jag behöver inte åka till "The big apple" för att lindra min inre panik i kroppen jag utsätts för då och då. Nej, det räcker med det lilla.  

IDAG ÄR EN sådan dag, då jag tillåter mig själv att stänga av klockan vid nio för att sedan vakna igen vid halv elva. En dag då jag tillåter mig själv att äta frukost i sängen och låta frukosten stå kvar i sängen medans jag sitter framför datorn. En dag då jag tillåter mig själv att sitta iklädd morgonrock i sängen så länge jag vill. Det är sådana här dagar jag borde uppskatta mer, även fast jag har svårt för att göra "ingenting" på en dag. 

IDAG ÄR DET förövrigt den 1:a december och att det inte ligger någon snö på marken är ett faktum. Jag älskar decembermånad, för den handlar om tända ljus, kärlek, choklad, fikastunder, julbak och kaffe i mängder. Jag älskar den för den handlar om att ge, men samtidigt om att ta. Samtidigt som den är ett signum för gemenskap och glädje. Jag minns själv hur betydelsefull den här månaden var för mig när jag var liten. Jag fick äntligen öppna min chokladkalender, som legat oöppnad i säkert en månad. Jag började skriva långa önskelistor och titta på julkalendern varenda morgon alternativt varenda kväll. När man var liten var hela decembermånad uppbyggd av en förväntan inför den stora dagen, julafton. Jag minns hur jag aldrig kunde somna den 23:e, även fast jag så gärna ville somna för att det äntligen skulle bli julaftonsmorgon. Även om min förväntan under decembermånad inte är lika stor som den var när jag var liten, tänker jag ändå öppna min första lucka i min chokladkalender och tänka på alla förväntansfulla barn som har väntat så länge på att få öppna den första luckan.  

DET ÄR LUSTIGT det där hur livet kan förändras så snabbt. Från att du bara vill springa iväg från livet till att bara vilja stanna kvar och känna hur fantastiskt bra du verkligen mår. Varför kan ingen viska till en när man ligger på natten, sömnlös och blöter ner kudden: ”att livet kommer bli bättre, det lovar jag. Du kommer må bättre, du kommer skratta igen, klumpen i magen kommer lösas upp”. Hur kommer det sig att man ena stunden kan må så bra för att i nästa stund bara rasa ihop och inte vilja se något positivt med livet? I ”Rymden finns inga känslor” beskriver Cissi Fors detta så underbart bra: "Tänk dig såhär att du har en cirkel. Längst uppe, allra längst upp är du som allra mest ledsen. Sen blir du lite mindre ledsen, nästan helt okej, du mår bra, du känner dig glad, peppad, lycklig, nästan helt euforisk och sen helt jävla cp-lycklig när du har kommit upp till toppen. Fast på andra sidan ledsen. Då har du det bästa i hela världen och du kan inte få det bättre men det är bara det att det är så himla lätt att man trillar över på den där andra sidan och då blir man sådär otroligt ledsen igen." 

Livet handlar om upp och nedgångar och det gäller bara att tackla dom rätt. Att lära sig att tackla dom. Det kan vara svårt, men vid nittonårs ålder har jag nästan hela livet på mig att lära mig det. Och visst är det så att man måste må riktigt dåligt för att också veta hur det är att må riktigt bra. Jag tror det. 

JAG TITTADE IN på Amanda Schulmans blogg och kände igen mig i en text hon skrev i lördags: 

"Jag är en människa som vill och behöver en plan för allt. Jag är inte så bra på att göra ”ingenting”, om det inte är så att jag har gjort en plan för att göra ”ingenting”. Hamnar jag i soffan utan en plan, ingen tid att passa, så kan jag lätt få ångest. Men har jag bestämt att nu ska jag ligga i soffan i en timme läsa en tidning, titta på tv och göra ingenting så kan det vara en underbar stund. Och hela veckan går man och längtar efter helgen. Då är det extra viktigt att inte bara låta dagarna gå, utan ha en plan för vad man än ska göra. Vi har egentligen ingen plan för den här helgen, men vi bestämde att den är till för inredningsfix, vila och god mat. Plötsligt har vi ett tema och en plan för egentligen ingenting. Jag älskar min man för att han vill leka dessa tramsiga lekar med mig, men han klagar inte. Han hänger på och låtsas att han tycker att det är lika viktigt som jag. Det är kärlek." 

JAG KÄNNER IGEN mig så sjukt mycket i det här. Sedan flera år tillbaka har jag många lördagsmorgnar fått ångest över att jag inte har något inplanerat för helgen. Samtidigt som många människor skulle tycka detta var oerhört skönt, så får jag istället någon sorts panik över att jag ska göra "ingenting". Det har aldrig hänt att jag legat framför tvn en hel dag bara för att jag inte vet vad jag ska göra just den dagen. Sånt händer inte i mitt liv. Tro det eller ej, men jag tycker inte om att titta på tvn om jag inte planerat att jag ska göra det i två timmar en lördagskväll. Två timmar räcker definitivt. Tvn gör mig rastlös och jag tycker istället mer om att sitta och prata. Jag vet inte hur många gånger jag och mamma har bestämt att vi ska titta på tv och istället bara sitter och pratar med varandra. Jag vet inte hur många lördagsmorgnar jag drabbats av ångest över att jag inte har något inplanerat. Jag vet inte hur många gånger Victor har fått agera någon sorts påhittig kille som bara försöker få sin flickvän att trivas i sin tillvaro genom att erbjuda massor olika saker att göra. Det kan vara något så enkelt som att promenera i skogen, åka runt på landsvägar, gå ut och äta lunch, baka, laga mat, träna eller liknande. Men bara jag har en plan för dagen och saker att göra brukar jag vara nöjd. Kanske handlar det om att jag har svårt för att bara ta det lungt eller så handlar det helt enkelt om att jag är en väldigt rastlös människa.  

ATT PROMENERA HEM på morgonen kan vara bland det bästa som finns. Det är något visst med morgnarna. Solen går upp och man har en hel dag framför sig att planera. Att Motala är fint på sommaren det vet vi redan, men att Motala är lika fint på hösten tycker jag först nu 19 år senare. Tänk att jag bott här i hela mitt liv. Det är i den här staden jag har alla mina fina minnen. Det är i den här staden jag lärde mig gå, prata och cykla. Det är i den här staden jag har gått alla mina skolår. Det är i den här staden jag har knytit mina närmsta kontakter. Jag vet också att jag någon dag kommer att lämna den här staden och det gör mig ingenting, för jag vet också att jag kommer återvända hit när jag ska träffa mina allra närmsta igen. Även om jag kanske inte kommer återvända hit igen för att bo här för gott, så vet jag att den här staden alltid kommer vara min barndomsstad. En barndomsstad jag alltid kommer hålla lite extra varmt om hjärtat.